Katten Laban född 13 dec 2003 död 10 aug 2019
Den vackra, storväxta Laban var en märklig varelse, en magisk katt som adopterade mig 2007. Han var då fyra år och bara bestämde att jag var hans. Jag försökte avskärma mig, lämna tillbaka honom. Tyckte att jag inte kunde ta ansvar eller ge en katt vad den behövde. Men Laban var bestämd och tydlig i sitt beslut. Och vann mitt hjärta på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig.
Jag var skör och sorgsen när Laban kom till mitt liv. Kände mig ensam i världen och känslomässigt krossad efter min mammas död, var singel, olyckligt kär och saknade livet o vännerna jag så plötsligt tvingats lämna i London.
Plötsligt fanns Laban där och visade sin kärlek på alla sätt som en katt kan. Krävde att jag skulle älska honom tillbaka. Fick mig att skratta. Höll mig alltid sällskap. Låg jag i badet så lutade han sig mot badrumströskeln och betraktade mig, skrev jag dagbok ville han prompt lägga sig i boken, öppnade jag datorn skulle han vifta med svansen framför skärmen. Ofta tyckte jag att han förstod precis vad man sa. En dag när Laban inte bott hos mig så länge och jag låg i badet stod han och tittade så frågande på mig, och jag fick en impuls att han faktiskt ställde mig en viktig fråga. Så jag sa högt till honom ” Laban, jag ska aldrig överge dig, jag lovar” Då gick han fram och ställde sig med framtassarna på badkarskanten och strök sitt ansikte mot mitt.
Laban gjorde till sin uppgift att ”natta” mig, varje kväll lade han sig sked med mig med ena benet över min arm och spann högt och intensivt. Så fortsatte han sedan i alla år. När jag var på resa kunde jag ibland längta så mycket efter Laban att jag låg om kvällen och lyssnade på en inspelning av hans kurrande, spinnande ”intensivprogram”.
När man kom hem på dagarna kom han alltid och mötte i trädgården eller i hallen. Han var en katt som pratade otroligt mycket och liksom ville berätta om sin dag när man kom hem. Och bli upplyft och kramas. När man satte sig vid matbordet ville han minst ha sin egen stol och helst delta i måltiden genom att ligga på bordet. Han försökte inte ta någon mat, han ville bara vara med. Alltid, överallt.
Laban fick ett lyckligt liv. Även om vi bodde många år i stan flyttade vi också tillslut in i ett hus med en stor trädgård och en kattlucka så att han kunde springa ut och in som han ville. Och det älskade han, ibland tyckte jag det verkade som att han gick ut och in extra många gånger för att bara försäkra sig om att den kära kattluckan verkligen fanns på riktigt. Att jag dessutom byggde min ateljé i huset gjorde att han nästan aldrig var ensam. Och när han ville vara ifred fanns otaliga platser att gömma sig på.
Laban älskade att lyssna på musik och allra mest jazz. I vårt hus på Adelsö låg han helst på bordet i höjd med högtalarna och lyssnade uppmärksamt och med tydlig njutning med öronen vända mot musiken, svansen rörde sig till musiken, jag kunde ibland se hur han liksom plötsligt följde en trumpetslinga eller en takt med svansrörelserna.
Laban visste hur man tröstar bäst - genom att bara finnas där. Grät jag tryckte han sin kattkropp mot mig eller lade sig över mitt ansikte.
Han hade len päls och en fluffig svans som han alltid hade i rörelse, det var som att han visste att hans svans var fin. Och hur man skulle lägga sig på den snyggaste platsen i soffan, eller på den snyggaste soffan för den delen. Han gjorde sig många vänner och hade vi gäster i trädgården gick han ett varv och hälsade på alla.
Den sista kvällen hörde jag honom jama från andra sidan rummet, han låg på golvet och hade blivit förlamad i hela kroppen utom ena framtassen och huvudet. Han såg så förvånad ut. Började spinna när jag lyfte upp honom och bar upp honom till övervåningen. Jag lade honom i vår säng.
I augustinatten utanför vårt stora sovrumsfönster lyste stjärnorna så starkt och klart att det såg overkligt ut, Karlavagnen hängde där felproportionerat gigantisk, som en filmkuliss. Jag undrar hur stjärnhimlen ter sig för en katt, så ljuskänsliga som dess ögon är. Laban låg och betraktade stjärnhimlen, tittade mig långa stunder in i ögonen, blinkade åt mig, och spann när jag gav honom små räkbitar. Ibland gnydde han till, då hjälpte jag honom att vända sig, gav honom vatten med en liten glaspipett och jag höll honom över lådan så att han lyckades kissa. Jag klappade honom försiktigt och han spann lugnt igen. Jag spelade hans favoritjazz, John Coltrane och annat från Labans spellista. Jag låg på sidan och tittade i hans ögon, jag sa att om det är det är nu du måste gå så får du försöka hitta mig igen och jag dig i universum någonstans, och om du kan så bli min skyddsängel. När morgonen kom lyckades jag få tag i en veterinär som kunde komma hem till oss. Hon konstaterade att han fått en hjärnblödning och att det inte fanns mycket mer vi kunde göra. Han dog mjukt och lugnt i min famn.
Vi begravde honom på hans favoritplats i trädgården. En lykta brinner där. Laban, Tack för att du fanns i mitt liv. Jag älskar och saknar dig så oändligt mycket. Vinden blåser och sätter kattluckan i rörelse, det låter som att du kommer in från trädgården.
